Om det varit marathonlopp mellan oss och några vanliga svenska djur, är det inte säkert att människan hade segrat. Den skrämmande och till synes oligiska slutsatsen får man dra av den tabell som vår arbetsfysiologi-föreläsare visade upp för oss i dag. Syreupptagningsförmågan per minut, som ju i stort bestämmer konditionen, är nämligen lägre hos människan (ca 45 ml /kg kroppsvikt) än hos travhästar (140 ml / kg), hundar (120 ml /kg) och...grisar (62 ml / kg kroppsvikt)! Tänk på det när du sticker kniven i en gris nästa gång. "Han hade kunnat bli en god travnasse"...
Grisens anatomi borde hindra den något, dock, så se detta med glimten i ögat =)
Konditionsanpassning hos oss människor, eller rättare sagt vår fysiologiska anpassning till träning, tillskrivs till största delen ett ökat cardiac output (den volym hjärtat pumpar ut per minut), och då främst slagvolymen (volym per slag). Sedan görs kroppen - vid dynamisk träning - om så att cellerna lättare och till större del bryter ner fett och inte bara sockerdepåerna (glykogen). Good news för människor med hyperfagi (storätare på finare språk), om inte annat. Böckerna nämner dock att det största problemet med att tillskriva patienter träningsprogram är att en avhoppsprocent på över 50 är klar regel, i alla fall i USA.
Bara så att ni vet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar