Hallå mina vänner!
Går lite trögt m bloggandet nu, mycket beroende på allt som händer i mitt liv samt plugget, som blir allt intensivare. 7:e januari har vi examen i biokemi C-kurs, och två veckor senare blir det den enorma fysiologi B-examen det ryktats så om.
Är dock klar med alla småarbeten och labbar - en hjärtlabb där vi skrev dryga 40s labbrapport, samt en lunglabb där det blev dryga 50s m 1,5 radavstånd. Huga. Sedan har vi skrivit ett arbete om prostatacancer och dagens PSA-mätningar, som är minst sagt bristfälliga, samt reflekterat detta mot EPCA-2, early prostate specific antigen, som ser lovande ut för framtiden. Det sista som varit var ett etikarbete inom vetenskapsteorin, där vi i en grupp på tre personer reflekterade olika etiska skolors samt vår egen syn kring fallet med den Hunters-sjukas 10-miljoner-SEK-om-året-medicin, och om det är rätt eller fel av Karolinska att först neka honom behandling av ekonomiska skäl. För tänk vad många andra patienter som kan få det så mycket bättre för tio miljoner. Eller? Ju mer vi kan behandla, desto längre kan vi hålla kvar "naturens utvalda svaga" som socialdarwinisterna kallar det, vilket snart leder till en ohållbar situation. Eller? Sätter du sedan det i relation till hur mkt tio miljoner kan göra på världsplan för fattiga och sjuka människor, så förstår ni att de 15s inte tog lång tid att skriva!
Annars är det inte så mkt sådant på läkarutbildningen, i vart fall inte i Danmark. Jag skrev klart många fler arbeten och uppsatser under min gymnasietid, måste jag säga!
Jag har hunnit med att arbeta lite i alla fall. Först 8h med en självmordsbenägen 70-årig man, sedan en manisk dubbeldiagnostisk man i 40-årsåldern. Måste säga att kontrasterna var slående, men att jag lärde mig minst lika mycket på vardera arbetspass.
För hur känner sig egentligen en gammal elitmilitär, när han inte ens får gå på toaletten med stängt dörr, för att en yngling som jag är satt att tvångsvakta honom, för att han är suicidal?
Vad är det som driver maniska patienter till att aldrig kunna slappna av, att hålla låda i 8h i sträck? Manodepressiva inslag förekom, ofta mycket hastigt där den dittils karlakarlige domderande figuren helt plötsligt faller ut i tårdrypande gråt.
Jag fann mig själv förstummat gapande, åtminstone inombords, fler gånger under den dagen än jag hunnit med hittils i år. Oförutsägbarheten är slående på en psykiatrisk avdelning. Vad som helst kan hända, och de märkligaste ting kan komma ur folks munnar.
För övrigt skall jag flytta den 1:a januari, vilket jag glädjer mig något enormt åt! Min kära gamla lya kommer nog väcka en del nostalgiska minnen när jag en dag tänker tillbaks på den, en första lägenhet har man bara en gång! Flyttdatumet hade kunnat varit bättre, men man tager vad man får.
Det är mycket gastro-intestinal-fysiologi nu, och snart skall det börjas repeteras, allt vad jag lärt mig under den här terminen. Det är ändå lite lustigt, hur du med stora ögon och nästan dreglande mun kan läsa om den spännande människokroppen, för att i efterhand komma på att du spenderat två upphetsande timmar med...bajsfysiologi! Rectum, analkanal och de två sphinctrarnas funktion och själva defekationen (feces = medicinska för att utföra sitt behov av den större slags). Ja tänk vad livet bjuder på överraskningar ibland!
Håhåjaja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar